Jag har läst mina inlägg här på bloggen. Här fanns både sådant som man tänkte "att va f-n" och sådant bra som man borde få höra oftare. Den trevligaste läsningen var lovorden från min arbetsplats på Norstat. Jag vet också att jag fått fina ord under utbildningen bl a för fina skrifter så som stora examinationsuppgifter och inte minst för min C-uppsats. Sedan blev det lågkonjungtur i uppskattning.
Men hur gick det sedan?
I snabba drag. (sammanfattning av sju år, 2015-2022)
Jag blev klar med min utbildning nästan i utsatt tid. Hade bra betyg i nästan alla ämnen. Pluggade ett år parallellt som jag tog hand om min nyfödde. Tog ut mitt lärarleg i juni 2015. Sökte anställning på liten förskola i grannkommunen, fick den inte. Fick istället anställning på en stor förskola i i samma rektorsområde i januari 2015, dvs före jag var klar med utbildningen. Jobbade heltid. Blev illa behandlad så jag gick ner på 80% för att rädda mig själv. Sökte andra tjänster utan framgång, bl a i hemkommunen. Trots stor efterfrågan på förskollärare var det ingen som ville anställa mig. Krävde omplacering, annars uppsägning. Fick omplacering. Trivdes bra på en mindre förskola. Fick problem med bl a minnet *varningstecken för utbrändhet*. Blev sjukskriven. Kom tillbaka, dock inte till heltid. Jobbade deltid många år. Chef/rektor byttes. Gjordes anpassningar, både som jag själv ville, och som jag senare fick reda på i smyg, för att någon inte var nöjd med mig/mitt arbete. Hade regebundna möten med chefen (varannan vecka) men som ändå inte lyssnade och PANG! en dag kunde jag inte jobba längre (mars 2019). "Panget" föregicks av att jag stod och grät på arbetsplatsen tre dagar i följd, såklart inte så att barnen såg. Sedan dess har jag varit sjukskriven på heltid.
Jag har i försäkringskassans försorg blivit skickad till och gjort en aktivitetsförmågeutredning (AFU). Främst för att ta reda på om jag hade rätt till min sjukpenning men också för att reda ut vad jag har för förmåga och hur handläggaren skulle gå vidare med mitt fall. Efter AFUns läkarsamtal blev jag vidareremitterad för vidare utredning till både arbetsterpeut och psykolog. Alla dessa tre grejer var bland det jobbigaste jag gjort. Resultatet var nedslående men bekräftade min rätt till sjukpennning.
Sedan var det tyst i flera år. Jag väntade på att FK skulle gå vidare i sin handlingsplan. Inget hände. Nyligen hände något när chefen nystade i det hela. Så nu är i "process" med chef, HR och försäkringskassan över vad som ska hända.
Jag har inte heller samma handläggare på FK som tidigare. Under dessa år hade jag visst fått en ny, hon hette Angelica. Det mest anmärkningsvärda är att mitt under denna nystartade process (höst 2022) har jag hux flux fått ytterligare en ny handläggare.
Det är inte bara förvirrande med alla regler hit och dit, det är inte lätt att hålla reda på människor heller.
Nu har jag iof en tillsvidareanställning men är tyvärr sjukskriven och min arbetsplats kan jag inte gå tillbaka till pga en salig blandning av funktionsnedsättningar jag "ådragit" mig pga min autoimmuna sjukdom, släng av utbrändhet, sviter av skador med mera.
Nu börjar jakten på ett anpassat och tillrättalagt arbete, som passar en skadad hjärna som min.
Hur jag ser på det hela? Mja, det var ju inte helt enkelt att hitta ett jobb när jag var frisk/oskadad, så hur ska det gå nu? En del av mig är som optimistisk, så är jag som person. En annan del av mig har gett upp, jag har gjort mitt, gett allt men det räckte inte. Jag har slagits tillräckligt, nu är det dags att flyga, typ.
PS Jag trodde och hoppades att jag aldrig mer i mitt liv skulle behöva ha att göra med AF. Det var fel. Hoppas de gör ett bättre jobb denna gång.
